Fukuyama och dagsdiagnosen

[Avantgardet]

Var är alla hetlevrade politiska slagskämpar? Är det här ett demokratiskt sundhetstecken? Inga provokationer, inga gräl? Vad fan, kan högern och vänstern på allvar bli sams om nåt! Undviker att sätta ett frågetecken i slutet av den meningen.

Själv undrar jag lite var skillnaden ligger i att sköta de här stora företagen varje dag med rikstäckande mediacoverage, eller att staten äger företagen. Skillnaden med en vänsterlinje i politiken anno 2009 är att man skulle ha haft intäkter från till exempel Absolut att täcka dessa förmodade utgifter från bilbranchen nu under kristider. Alla är ense om att allt som är idag, det är vårt ansvar att hålla igång ungefär som det redan är. Kanske kan man kivas lite om homoäktenskap i kyrkans hägn, noja lite över stundande klimatkatastrofer, men det är bara skenkonflikter, det är detaljerna som måste utarbetas. Tragiskt att se det i det här skicket. Tycker media verkar ha somnat av helt. Och politiksidan på filosofiforum ska vi inte ens tala om. Kolla rubrikerna (inger de hopp om den politiska diskursen kanske?): "Dold avsikt med elbilars estetik?", spoooooky, och "POLITISKT AKTIV UTAN ATT VARA DET...?", ja man undrar ju... kan man verkligen vara det? Politiken är inte bara "dold", den är också aktiv i sin passivitet. Politikens tysta protest mot sig själv. Det här är tamejfan den postpolitiska framtidens 1984. Den nyliberala, marknadsekonomiska, demokratin - ett evigt stiltje med skärmytslingar med lösplugg i låtsaskonflikter.

Tycker annars såklart att Slavoj Zizek är riktigt kul när han gör en psykoanalytisk anmärkning om den egna rädslan, han påstår sig vara livrädd för att tysta, emedan folk då skulle kunna upptäcka att det bakom pratet inte fanns nånting, att det var helt dött. Just nu slog mig tanken på att vi står inför det motsatta problemet. Tänk om den politiska diskursen tystnar. Om araber och israeler blir sams? En världsregering, eller en global demokrati, ett parlament med handuppräckning och den där formaliseringen. Ett universellt regelverk, lagstiftning osv. dissidenter som jag själv i strid med poliser. Och det var allt. What then? Vad i detta posthistoriska Fukuyama-limbo? Ledsen att vara den att höja missnöjets stämma, men det suger. Dock var vad jag skulle säga blott att ni fan får ta tag i det här nu, styra upp lite argumentationer här innan vi upptäcker att världen utan dess dimridåer skulle vara ett ingenting.

Vad tänker ni om Fukuyamas tes om historiens slut? Tycker förstås jag är mer intressant än detaljerna om SAABs konkurs/rekonstruktion, eller what not. Nu hoppas jag ju alla känner till Fukuyama, annars kan ni kolla: The End of History (på wikipedia). Era reflektioner?
_________________
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"

[Logos]

Systemet i vår del av världen idag förefaller ju oerhört starkt, i alla fall om man ser på det ur en historisk synpunkt. Jag tror att Fukuyama har en poäng: Demokratin ger så otroligt mycket för de styrande: Legitimitet, ekonomisk tillväxt och ett löfte att även de som är förfördelade i världsordningen till slut kommer att få det bättre.

Under de senaste 500 åren har både staterna och vissa ekonomiska aktörer ökat sitt inflytande något helt otroligt. Det är bara att kolla på vilket historiskt sett enormt inflytande som de idag utövar på den enskilde individen: Personnummer, skatt, lön, bidrag etc. Jag har svårt att se hur det systemet skulle kunna falla. Visst går det upp och ner för enskilda aktörer, men på det stora hela? Och vad är alternativet?
_________________
"You forget that the fruit belongs to all and that the land belongs to no one"
- Jean-Jacques Rousseau

[Minded]

Om alla skulle vara överens så skulle det ju i princip innebära att det stora flertalet skulle få det mycket bättre, att klasskillnaderna skulle utjämnas. Allas lika värde, liksom. Att det skulle bli tråkigare, mindre spännande, tja, det kan förvisso ses som ett ganska lågt pris. Åtminstone för alla de som imorgon inte skulle behöva svälta längre.

Jag får för mig att demokratin ändå inte kommer stå stilla - om vi inte själva skulle välja det (vilket för det första är osannolikt, och vilket för det andra inte skulle hålla länge, då någon/några skulle skilja sig från mängden genom att ta initiativ). Saker behöver röra på sig, så länge vi behöver röra på oss. Eller snarare, saker Kommer att röra på sig, så länge vi behöver det. Och om vi inte längre skulle behöva det, så vore det inte ett problem. Balans (eller bara ett nu) kommer vara ändå att förhålla sig till på oändligt många sätt.

[Minded]

Det är förvisso inte vi (empatiska och medmänskliga) människor som hålls under kontroll av systemet, av statsskicket. Det är våra känslor som kanaliseras (leds) i stor mån. Annars skulle vi ta ut tristessen och skiten någon annanstans (läs: på grannen). Vilket i stor skala ger motsvarigheten till inbördeskrig, vilket är divide and conquer, vilket skulle sabba gränssnitten oss emellan, eftersom trovärdigheten på systemets realibilitet - dvs ca propaganda enligt saving face. Eftersom att det är så stora populationer kan styras - inte genom en person som är personlig med alla, utan tal på tv och radio. Genom psykologi. Det måste i stor mån vara monolog från politikern till åhörarna, inte dialog - när alla skulle vilja säga sin mening och diskutera det, och få känslomässig konsensus med den styrande. Om en familjekrog på 50 kvadratmeter, så visst, då kan en person reellt kontrollera miljön. Men inte en hel värld - vilket det går mot, eftersom effektivitet (och vad annat ska man göra av tiden?).

[Minded]

Och på tal om allt detta, någon sa någon gång förebrående i stil med att det enda kvinnor gör är att skapa problem i det varande.

[J R Auk]

Som motpol till denna Fukuyamas tes vill jag anföra den långt mycket tidigare författade; Västerlandets undergång.

http://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4sterlandets_underg%C3%A5ng

[Avantgardet]

Ser inte att det nödvändigtvis måste gå mot mer utjämning i fråga om klassklyftor. Tycks räcka att stävja värsta missnöjet.

Auk kliver in som domedagsprofeten i sällskapet, vad befriande! Måste faktiskt påstå att jag tycker mig se en del problem som det nuvarande (eller ens en världsregering eller liknande) skulle kunna klara av. Jag betraktar nuvarande system som lite av levandes på lånad tid. Så jag är inte fullt så pessimistisk som jag kan ha framstått. Tror att det kommer bli nödvändigt med en helt annorlunda världsordning på sikt, eller kanske inte ens särskilt långt fram i tiden...
_________________
En god vän om mig: "Inte ens hans egen mor tycker om honom!"