Konst för alla?

[Viola]

Är konst något för finrummen skapad av en elit eller får vem som helst
utöva konst och glädjas över att skapa?
Det kanske finns två sidor av det. Om inte konstkritiken fanns så
skulle man kanske inte göra sitt yttersta för att utveckla och bli så
bra som möjligt men den andra sidan av det är att den som inte är
duktig nog tycker sig inte ha rätt att befatta sig med skapande.

Jag har en väninna som älskar att skapa och som ser skapandet i sig
som ett värde utan att se så mycket på resultatet, antagligen färgat
av att hon arbetat så mycket med utvecklingsstörda barn.
Hon omger sig med egenhändigt tillverkade föremål och är stolt över
dem även om det kanske fanns sånt som är "snyggare" och mer
"stilfullt" att köpa.

Så varför köpa ett dyrt konstverk när man kan måla något själv och
hänga upp - det här har jag skapat och jag har gjort det på det sätt
jag kan och är stolt över det...... Barn blir alltid uppmuntrade att
skapa och man hänger upp deras teckningar - varför slutar vi som
vuxna?

agnostica

[Johan Ågren]

Ur en existensialistisk synvinkel så är konsten en del av vår kulturs utveckling och bör därför styras i en av människan bestämd önskvärd riktning. Släpper man konsten och andra livsskeenden fria utan riktlinjer löser kulturen upp sig då kulturen endast kan bestå genom att kulturens idé kontrolleras. Människor i samhället ska därför skolas efter en gemensam överenskommen idé. Det finns ingen väg som är naturlig utan den bestäms av de dominanta idéerna om kulturens inriktning. Det finns inget som du som individ kan komma fram till som är bättre om det inte visar sig vara vara en dominant tendens. Ingen sann inriktning bortom människans föreställningar existerar.

Ur en annan synvinkel så är den konstnärliga processen en del av ett självförverkligande och all ärlig konst är bra konst. Destå mer som uppenbaras destå bättre - vi närmar oss mer en kärnfull existens där allas vårt självförverkligande speglar sig i vår kultur. Konsten kan ses som en verklig terapeutisk process eller som en del av vårt självförverkligande.

Beroende på hur man tror verkligheten är beskaffad så får man göra olika åtgärder. Vad tror du?

Johan
_________________
I underjorden är ljuset dödens ansikte.

[Fann]

Diskussion om vad som ska kallas konst om den konst som räknas som konst är till för alla är besvärlig och har många bottnar. Jag arbetade i många år med att stödja skapande verksamhet inom just sociala omsorger (mest vuxna utvecklingsstörda) och när det gällde bildverksamheten (dock ej aldrig musik/dans/drama) kom ofta diskussionen upp om det som omsorgstagarna åtsdkom skulle kallas "konst" eller inte. En fråga som vi försökte gå till botten med i dessa diskussioner var varför det var viktigt med en sådan etikett. Pierre Bourdieux har myntat uttrycket "kulturellt kapital" och det är användbart om man ska förstå fötrytsamheten och känslorna runt dessa etiketter. Att ha ett kulturellt kapital är väl så betydelsefullt som att ha pengar. Om inte mer betydelsefullt tom. Att ha "god smak" och att kunna yttra sig intelligent och kultiverat om diverse konstyttringar ingår i det kulturella kapitalet. Konsten är ett klassmärke. Det är intressant att jämföra den förtrytsamhet som konstig konst väcker med den brist på intresse som konstig forskning skapar. När det gäller vetenskap och forskning accepterar vi utan vidare att det finns sånt som kräver skolning för att man ska förstå i sn ursprungliga form. På samma sätt är det ju faktiskt med konsten också. Konstänrerna samtalar med varandra och en del av det som kommer ut av detta samtal påverkar andra uttryck, till exempel reklamkonst, kläder elller illustrationer i tidningar och blir så småningom en del av vår kulturella kod och inte alls så konstig längre. När Beethoven spelades reste sig han samtida och gick för de uppfattade hans musik som förolämpning eftersom den stred mot de koder man då hade för vad som räknades som musik. Idag kan man köra Beethoven och ännu mer disharmonisk musik som hissmusik utan att folk får krupp. Vad som är äkta och vad som är spekulation av det som skapas i dag är inte lätt att veta.

Om något ska etiketteras som "konst" så handlar det inte sällan om en beräkning av ekonomiskt värde och det är naturligtvis omöjligt eftersom det som egentligen avgör ekonomiska värden är efterfrågan. Är det viktigt att få sin teckning klassificerad som "konst" av sociala skäl är det inget som hindrar att man skickar in den till Liljevalchs eller andra öppna utställningar som har bedömning av det konstnärliga värdet som kriterium. Men ofta kräver dem som absolut vill att bilder som framställts t ex på ett dagcenter att de ska komma in på gallerier utan någon sådan bedömning och att man tom ska göra separata utställningar just för den gruppen. Då blir det lite dubbelt minst sagt. Frågan är vad etiketten då är värd om man vill få ett socialt erkännande... För mig är det ganska enklet. Vad som helst kan ha ett starkt uttryck. Priser har med efterfr¨gan att göra men också med vad det kostat att framställa verket. En konstnär ska leva på sin konst. Ett barn på dagis eller en person på dagcenter målar med hjälp ab stöd från pedagoger och handledare och behöver inte skatta för sitt lager betala arbetsgivaravgift etc. Om dagisbarnets bild är uttrycksfull är uttrycket lika mycket värt som uttryck som vilket annat uttryck som helst och om den professionell konstnärens verk inte säger mig någonting så har den inget konstnärligt värde just för mig. Krångligare än så är det väl inte?

Det finns mycket i detta... Jag kände en kvinna som alltid avslutade sitt målande med att måla ihop allt och göra det svart. Personalen var förtvivlad. De menade att hon var självdestruktiv. Jag tror att hon var "färdig" helt enkelt. För henne var målandet ett görande, en slags gestaltande aktivitet, inte en produktion av grejor att hänga på väggen. Idén att det vi gör när vi skapar är att producera ting sitter djupt och understöds kraftigt från koltålern. Välvilliga föräldrar tindrar "VAd FIIINT" och passepartoutar och sätter datum och hänger upp de första strecken, huvufodtingarna, prinsessorna och dinosaurierna. Men små barn gestaltar sina känslor och erfarenheter när de målar och ritar, de ger sitt inre en form så att detta blir gripbart, de GÖR snarare än producerar. Skapandet är som ett samtal med sig själv och ibland med andra men när det är över är det över. Barnet går in det "tredje rummet" när det skapar och bara när det är där är också produkten giltig. Hur vi kommit att förtingliga allt det vi gör är en tråd i sig och rätt trist.

[Fann]

Fortsätter... ser att mitt inlägg kanske är lite otydligt som reflektion kring de föregående... jag anslöt alltså mina tankar till Agnosticas om uppsakktningen av vad barn gör osv... Men du agnostica vill ta upp tråden varför vuxna slutar skapa. (Om de nu gör det). Jag har ju arbetat större delen av mitt liv med att stimulera skaparlust hos vuxna och den diskussionen kommer förstås alltid upp. Jag tror alltså att ett viktigt svar är att vi förtingligar "filmjölkskapsylen" (som jag skrev om på en anna tråd och som jag har som symbol för essensen i det konstnärliga drivet). Vi lär oss att se på uttryck ocj skapande som produkter som ska bedömas. Men det finns fler svar förstås. Ett svar är att konsten inte behövs på samma sätt som i kulturer utan teknologi (skriftspråk, fotografier). När var o en snidade sina egna dörrhandtag och när arbetena utfördes bäst om man sjöng och när enda sättet att förmedla kunskap vara att memorera med hjälp av rytm, stående epitet, sagor etc så behövde man inte tänka på om det man gjorde var det ena eller andra. Jag tror att behovet att uttrycka även sinnligt/estetiska aspekter är grundläggande, dvs genetiskt betingat, och därför finns uttrycksformerna kvar fast de numera blivit frikopplade från levnadsvillkoren i övrigt. Därför har konsten blivit konstig. Och då blir det en angelägenhet bara för speciellt utvalda precis som arbetsfördelningen i samhället fungerar överhuvudtaget. Men det finns givetvis fler svar än dessa, tex att vi matas med så mycket intryck att den skapande processen aldrig får chansen att komma igång.. Skapande kräver en viss begränsning av material för att vi inte ska drunkna ik själva perceptionen. Nå jag ska inte fortsätta för detta kan jag skriva hela böcker om...

[Fann]

Om detta med att man slutar skapa som vuxen.... Så låter det när man talar om detta men är det verkligen sant? Det är en annan viktig fråga. De flesta jag känner ägnar sig åt någon form av konstnärligt skapande verksamhet även om de inte själva klassificerar den som sådan. De dansar, sjunger i kör, heminreder, gör trädgårdar... Och vidgar man begreppet skapande så att man inte bara avser de eststiskt/sinnliga uttrycksformerna (de "sköna konsterna") undrar jag oom inte alla skapar ändå. Mer eller mindre intensivt förstås. Men det finns en poäng att begränsa sig till de "sköna konsterna" när man pratar om sånt här eftersom deär speciella på många sätt.

[Viola]

Fann - det här är ju också ett sätt att skapa - att skriva i olika forum på
nätet - det har, vilket du och jag har varit inne på tidigare, en starkt belönande effekt i och med den snabba respons man får, vilket gör det lättare att komma loss än att sitta i sin egen vrå och skapa för sig själv och det är väldigt långt till publiken .... om det någonsin blir en sådan.

Och visst är det en form av skapande att syssla med trädgården eller
heminreda och vi kan lägga mer eller mindre skapande i vårt sätt att
klä oss, men ja - jag tänkte väl mer på det man traditionellt ser som
konst och skapande.

Och ser man konst som kommunikation så varför kan man inte göra en
utställning av det som en grupp utvecklingsstörda gör? Både som lärare
och socialarbetare har jag blivit tränad att försöka se vad var och en åstadkommer och se det den personen vill få fram på den personens
villkor, men i samhället, i pressen blir inte orden nådiga för den som
sticker upp men inte når fram.... Är det inte det som gör att många
inte sätter sig och målar bara för att det är roligt och framför allt inte
vågar hänga upp det på väggen med stolthet... Och jag kanske är skadad då men det är väl kul med ett kvitto på sitt görande så det inte bara försvinner på en gång. Samtidigt kanske den kritiken behövs för att det briljanta ska utkristallisera sig, för viss vill vi ha det också.

Johan.
jag vet inte riktigt om jag förstod allt i ditt inlägg.
Ser du konsten som något kollektivt - så att vi kan känna ett självförverkligande i konsten även om vi inte varit direkt inblandade
i skapandet? Det kanske kan ligga något i det och alla har inte den
där tvååringen i sig: "vill själv"

Man måste hålla ihop en kultur och kulturen måste styras......
hmmmm - Ja annars blir det som med språket, skulle alla envisas
med att ha sin egen betydelse av orden, vilket jag ibland upplever
att man gör på debattsidor, så kan ingen förstå varandra.På motsvarande sätt skulle inte konsten ha något att säga.

Okey, men det handlar väl mer om innehåll - inte om förmågan att
uttrycka ett innehåll på ett elegant sätt?

[Fann]

[Johan Ågren]

Jag har gjort både elitistiska utställningar och utställningar med förståndshandikappade människor när jag jobbade på en kommunal konsthall. Jag hade förmånen att jobba i en framstående konsthall; Konsthallen i Sandviken som var belägen i en arbetarstad men som ändå hade en blandad inriktning och mycket kom att benämnas elitistisk konst och finkultur av ortsbefolkningen. Det uppstod två läger och vi försvarade konsthallen som en fästning mot omvärldens angrepp. Vårt motto var att vara trogna mot den konstnärliga utvecklingen och att det var viktigt att den var obunden från kommersiella krafter. Kommunen konsulterade till slut en oberoende granskare (som var gallerist till sin profession) som skulle lösa situationen. Det blev tyvärr ett fiasko då det visade att han saknade erfarenhet om den ambition en kommunal konsthall har. Det går inte att kommersialisera konsten och göra den så populär som möjligt och samtidigt bevara den unika särart det innebär att driva en kommunal konsthall. Särskilt svårt blir det i en arbetarstad där det högsta konstvärdet står att finna hos verk av Lasse Åberg.

Akademisk kunskap ställs mot spontant gillande. Mångfalden vill bli lättsamt underhållna i några minuter medan de väntar på bussen, och vill inte ställas inför någon installation som kräver både kontextkunskaper och tid. Fördjupningen är vad som skyddas i våra kommunala konsthallar och det skiljer den från kommersiella gallerier. Men vi lever i en demokrati och väljer vi bort möjligheten till fördjupning på våra kommunala konsthallar så är det så. Så skedde också och jag förlorade mitt jobb.

agnostica,

Konsten är en kollektiv process på samma sätt allt annat inom en kultur. Konstskapandet är en individuell process men kommunikationen tillhör sammanhanget. Vad som skiljer det individuella från det kollektiva är hur det individuella gestaltas och får verka. Över detta kan vi styra mycket och det är svårt med tanke på att det kan tyckas godtyckligt vad som är av godo eller ej. Det blir en filosofisk fråga. Det som tillåts att gestaltas blir den trend som konstnärer får input ur och ger input till. Någonting som "inte ligger i tiden" får här inget utrymme. Vi skulle aldrig känna igen dess kvalitet. Något nytt existerar inte inom konstvärlden, endast idéer som är en naturlig följd på det gamla; reaktion eller revolt.

Det akademiska konstvärlden blir alltmer ett spretigt kluster där reglerna löses upp och hålls idag mer samman av mått av inflytande och konstruerad prestige. Med lite utbildning, de rätta kontakterna och lite kvasiintellektuellt tänkande kan en konstnär ladda ett scenario (helst kontroversiellt) med ett konstnärligt värde. Det blir tydligare och tydligare att konsten är en form av "kejsarens nya kläder". Men ändock får detta en funktion: Konstens upplösning ställs i proportion till den totala normupplösningen och ifrågasättandet. Konsten hugger de sista styckena kött ur vår tidigare tillrättalagda föreställningsvärld.

Den nödvändiga reaktionen på detta kanske blir att vi återigen hänger oss åt hantverket och det bildsköna. Vi lutar oss lugnt tillbaka efter det stormiga uppbrottet och njuter av det vackra i en blommas spänst och skörhet. Vi upptäcker värden med nya oskuldsfulla ögon som barnet igen.

Konstvärlden är lika perverterad som livet i övrigt men med skillnaden att konstnärerna avbildar denna perversion i sin individuella och kollektiva frigörelseprocess. Det är den terapeutiska kampen och den gestaltar både fängelset och det ljus som sipprar mellan gallren. Denna process kan väcka avsky och ifrågasättande hos den publik som trots allt accepterar det nuvarande tillståndet och finner det gott och väl. De skulle föredra någon lättsammare underhållning, eller gå och fiska i stället.

Det ska heller inte förnekas att det finns ett mått av bondfångeri innom konsten, och den är inte alltid ärlig. Jag har träffat och umgåtts med tillräckligt många etablerade konstnärer så jag kan säga det. Det är en övertro på en konstnärs produktiva förmåga att utgå ifrån att alla verk är innerliga och djupa verseblivningar. Väggarna måste fyllas eller man måste ta sin chans när erbjudandet om en utställning uppstår. Då är det bara att ta på sig baskern och krysta fram någon tvilling. Sedan frågar man sig om det kommer att fungera, och ofta slinker det med av bara farten. Hur ofta har man inte beundrat en konstnär och sett fram mot en utställning, och det visar sig att han/hon enbart gör bleka kopior av det som en gång var innerligt och äkta. Många tar naturligtvis också chansen att förverkliga sig som konstnärer om möjligheten finns, skapandet är sekundärt.

Man kan kräva av (den offentliga) konsten att den ska vara resultatet av en skälvning hos konstnären, och att uttrycket gestaltar detta känslomässiga eller idémässiga djup. Nästa steg är att detta djup har en allmängiltig funktion. Det tredje steget är att denna allmängiltiga funktion sparkar oss in sund riktning.

Sedan har vi också konst som inte gör anspråk på offentlig presentation det är då individuellt självförverkligande/terapi. Gör vad som känns rätt för dig.

Konstvärden är ingen exakt vetenskap, den speglar livets spretighet och domineras av de som för tillfället har mest inflytande att styra över dess riktning. Gör uppror om du vill något annat. Konst är konst på samma sätt som liv är liv - det är subjektivt. Frågan är huruvida den subjektiva verklighetsuppfattningen är riktigt klok eller ej. Om det kan vi tvista.

Johan
_________________
I underjorden är ljuset dödens ansikte.

[Viola]

[quote="Fann"]

[Viola]

[Nikolaj]

Agnostica: Är konst något för finrummen skapad av en elit eller får vem som helst utöva konst och glädjas över att skapa? Det kanske finns två sidor av det. Om inte konstkritiken fanns så skulle man kanske inte göra sitt yttersta för att utveckla och bli så bra som möjligt men den andra sidan av det är att den som inte är duktig nog tycker sig inte ha rätt att befatta sig med skapande.

Din skapande väninna ska fortsätta att skapa och vara lycklig i stt skapande. Om hon vill kan hon bli offentlig, men det är svårt att få plats i det offentliga rummet för en amatör. Inte för att amatörer i regel är "sämre" konstnärer - utan för att de styrande över hallar och salonger sneglar mer på meritlista och utbildning än på konsten i sig.

Johan Ågren: Man kan kräva av (den offentliga) konsten att den ska vara resultatet av en skälvning hos konstnären, och att uttrycket gestaltar detta känslomässiga eller idémässiga djup.

Om detta var ett krav som verkligen följdes så skulle nog mycket vara annorlunda. Dessutom är det oerhört svårt - för att inte säga omöjligt - att avgöra hur mycket skälvningar som föranlett diverse verk. Endast den skapande själv kan avgöra detta. Det vore mer intressant att se statistik på publikens skälvningar och vad som får oss som betraktare att reagera.

Som bildlärare i grundskolan kan jag avslöja ett delikat dilemma: elever som brinner för bildämnet och skälver i sin skaparlust har tyvärr väldigt små chanser att lyckas i den offentliga elitistiska konstens korridorer. De elever som motvilligt kluddar och hafsar ihop diverse verk lyckas däremot skapa i direkt samklang med nutidens offentliga konst. Är det inte underligt hur det kan vara?
_________________
*Konst - från att kunna till att vara konstigast*

[Viola]

Nikolaj:

[Fann]

[Viola]

Fann, det var kanske jag som styrde in på utvecklingsstörda, eller
funktionshindrade, kanske man säger nu från början.
Jag skrev att min väninna blivit påverkad av att arbeta med sådana i sitt sätt att värdera skapandet. Det blir nog många som arbetar i de sammanhangen. Man lär sig att uppskatta det minsta lilla på något sätt.
Att det inte är prestationen som är det viktiga - utan glädjen i skapandet.

Men generellt med diskussionen så menade jag inte bara de med problem
utan alla - att många kanske kväver sin kreativitet för att man inte tillåter
sig att uppleva skapandets glädje om man inte är "duktig" nog.

[Fann]