Filosofiforum.com - Svenskt forum för filosofi

Återbesök i upplevelsemaskinen
av David Bengtsson - 10/11-02

Naturvetenskapens tacksamhetsskuld till filosofin är, om inte allmänt erkänd, så åtminstone intellektuellt okontroversiell. I det omvända fallet kan man åtminstone hävda att filosofin har naturvetenskapen att tacka för material till nya tankeexperiment; empirisk kuriosa som avstamp för vidare filosofisk science-fiction. Nyfunna vetenskapliga metoder hjälper oss att konstruera möjliga fall som, slutligen, finner sin begränsade användning som lackmustest för våra intuitioner. De ger dessutom dessa konstruerade fall en legitimitet som de baserade på så pass suspekta entiteter som Descartes ondsinta demon aldrig riktigt lyckas uppnå. De filosofiska tankeexperiment som löst baseras på en vetenskaplig teknik kan maskera sina verkliga syften genom att göra anspråk på att förbereda oss intellektuellt för situationer som mycket väl kan bli resultatet av ytterligare ett par decenniers framgångsrik vetenskap. Dessutom har de den charmerande egenskapen att göra sig väl i möblerade rum, i populärversioner av en ibland bara alltför tråkig och/eller teknisk metafysik.

Det filosofiska tankeexperiment som har letat sig kanske längst in i populärkulturen (med det möjliga undantaget för Derek Parfits eminenta exploatering av split-brain tekniken) går under namnet ”upplevelsemaskinen” och har sin kanoniska form hos Robert Nozick (i Anarchy, State and Utopia). Det är denna upplevelsemaskin som är föremålet för vårt återbesök. För nytillkomna läsare kan tankeexperimentet sammanfattas så här:
Föreställ dig en maskin som kan ge dig de upplevelser du vill ha (eller upplevelser av det du vill ha). När du är inkopplad i maskinen befinner du dig flytande i en tank, med elektroder kopplade till din hjärna som stimulerar denna enligt något program. Medan du är inkopplad i maskinen vet du inte om att du är inkopplad i maskinen , utan du tror att allt som du upplever faktiskt händer. Nozick ställer den retoriska frågan: skulle vi vilja bli inkopplade i en sådan maskin för resten av våra liv?
Tankeexperimentet är utmärkt, trots att det i teoretisk hänseende inte är mer intressant än möjligheten av en ond demon som lurar oss att vissa saker sker runt omkring oss. Onda forskare, eller goda forskare med en allmänt missriktad och paternalistisk teori om det goda, ligger den sekulariserade tanken närmare än vad onda demoner gör. Därutöver är det en ren förtjänst att steget inte är långt från upplevelsemaskinen till diskussioner om droger, hypnos eller simuleringar av olika slag. Det är ett vitt tillämpbart experiment, och bör tillhöra varje reflekterande människas intellektuella verktygslåda. Men det har också en argumentativ udd riktad mot värdeteorier baserade på våra önskningar (desires). Närmare bestämt mot desire-orienterade teorier som hävdar att vad som har värde är våra upplevelser av det vi vill ha. Om vi tackar nej till livet i maskinen tycks detta betyda att vi sätter värde på någonting annat än att få särskilda upplevelser.
Men Nozicks argument är mer specifikt än så: felet på upplevelsemaskinen är inte bara att den inte ger oss vad vi vill ha; kopplingen till verkligheten är viktig oavsett om vi vill ha den eller inte – det är vanligen därför vi vill ha den – och felet på upplevelsemaskinen är att den inte ger oss detta.
Det är svårt att se varför någon som inte redan befinner sig på Nozicks sida skulle bli övertygad av den senare delen av argumentet, men den första delen är avgörande: varför vill vi inte bli inkopplade i maskinen? Svaret är enkelt: vi värdesätter andra saker än upplevelser, bland annat att våra upplevelser bottnar i verkligheten . Men vad vi värdesätter behöver inte vara identiskt med vad som är värdefullt. Så låt oss istället inrikta oss på frågan vad det är för fel på livet i maskinen? Mitt förslag är att livet i maskinen, givet att maskinen kan ge oss upplevelser av vad vi egentligen vill ha (vilket inkluderar oväntade händelser, variation och naturligtvis utfyllnad; vi vill inte ha ett liv av idel önskvärda upplevelser, utan ett på det hela taget så bra liv som möjligt), mycket väl kan vara ett gott liv, och att således vårt intuitiva motstånd mot detta liv kan vara missriktat. I två ytterligare tankeexperiment tänker jag visa på att det intuitiva motståndet mot att bli inkopplad i maskinen inte behöver ha någon särskild betydelse för hur värdefullt livet i maskinen är.

(1) Låt säga att vi faktiskt är inkopplade i en maskin liknande den som Nozick beskriver. Skillnaden är att den här maskinen inte ger oss allt vi vill ha, den har försett oss med upplevelser av alla de slag som vi känner till: frustration, tillfredställelse, glädje, sorg, smärta etc. Låt säga att någon (dvs. upplevelsen av någon, eller ”någon” i den betydelse det har i språket-i-maskinen) talar om för oss att vi i själva verket befinner oss i en sådan maskin, och att denne nu erbjuder oss möjligheten att komma ur maskinen och ut i verkligheten. Verkligheten, förklarar han, är mycket mörkare än livet i maskinen, livet där innehåller mer smärta, mer frustration osv. och det liknar inte mycket livet i maskinen. Vad kommer vi att välja? Kommer det faktum att verkligheten är ”verklig” få oss att vilja komma ut ur maskinen? Det finns en uppsjö av skäl till att vilja lämna maskinen under dessa omständigheter: nyfikenhet, en önskan att uppnå en vidare kontroll över sitt liv, allmänt missnöje med den nuvarande situationen, en romantisk föreställning om ”verklighetens” förtjänster osv. Vi när en sund skepsis mot ekvivalenter till upplevelsemaskinen i vårt vardagliga liv: droger, livslögner, lurendrejerier. Vi är av naturliga skäl ganska säkra på att ”det man inte vet har man inte ont av” är falskt, ta bara ett exempel som en oupptäckt cancer eller en konspiration som berövar oss möjligheten att lyckas i livet. Men innan vi fortsätter, låt oss skissera en alternativ fortsättning på vår tankelek.

(2) I det här fallet befinner vi oss, som i föregående exempel, i maskinen när någon talar om för oss att vi befinner oss i den. Men den här gången erbjuds vi möjligheten att kopplas in i en annan maskin, en maskin som är betydligt bättre på att tillfredsställa våra preferenser (för upplevelser eller ”upplevelsekorrespondenten” till de tillstånd vi önskar) än vår nuvarande maskin. Hur kommer vi att välja här? Jag misstänker att vi fortfarande skulle vara tveksamma till att lämna vårt liv till förmån för ett annat som vi inte känner till och i vilket vi inbillar oss att vi skulle känna oss vilsna. Vi har en förkärlek för våra egna liv: vi vill inte utan vidare överge vårt liv för att ett bättre ska uppstå, även om det kanske är det vi borde.

Vad visar då dessa två tankeexperiment? Först och främst, tror jag, att vår misstänksamhet mot livet i upplevelsemaskinen är välgrundad, men att den inte är grundad på skäl som också talar mot en värdeteori som har upplevelser som värdebärare. Det vore dock förmätet att hävda att vår motvilja mot att låta oss kopplas in i maskinen på livstid enbart är baserad på misstänksamhet, och att denna misstänksamhet är missriktad eftersom tankeexperimentet föresätter en väl fungerande upplevelsemaskin. Felet på livet i maskinen, som ytterst gör att vi inte bör koppla in oss i den om vi skulle få chansen, är att vi inte gör någon nytta när vi är inkopplade i den (och nytta kan här definieras i termer av upplevelser, företrädesvis andras upplevelser) . Felet på livet i maskinen har, med andra ord, i själva verket ingenting att göra med värdet av livet i maskinen, utan med värdet av livet utanför maskinen. Jag ser inga som helst problem med att erkänna att livet i maskinen är potentiellt bättre än livet utanför maskinen, men att detta inte är ett avgörande skäl för att låta sig kopplas in i maskinen.
Det kanske starkaste skälet mot att låta sig kopplas in i maskinen har att göra med personlig identitet. Det är visserligen min kropp som ligger i tanken och min hjärna som stimuleras, men den dramatiska övergången från en värld som den här till en fiktiv värld som lovar att uppfylla alla mina önskningar gör en stor andel av mina karaktärsdrag icke-önskvärda. Det är inte bara det att jag inte skulle känna igen mig i världen som presenterades för mig, jag skulle inte ens känna igen mig i mig själv. Detta skulle naturligtvis inte innebära ett problem, då skulle upplevelsemaskinen misslyckas med sitt uppdrag, men det skulle innebära att människan i maskinen inte oproblematiskt skulle kunna sägas vara jag. Motviljan mot att låta sig kopplas in i maskinen kan således jämföras med motviljan att låta sig dödas, smärtfritt, till förmån för att en lyckligare människa ska uppstå.

Jag skrev inledningsvis att tankeexperiment finner sin begränsade användning som lackmustest för våra intuitioner. I mina förklaringar har jag farit en smula hänsynslöst fram med dessa intuitioner, men jag har samtidigt låtit dem spela en viss roll. Jag antar att vi måste appellera till intuitioner när vi argumenterar om värden (kanske måste vi göra det oavsett vad vi argumenterar om), men samtidigt är det viktigt att förstå att de inte har någon absolut ställning som argument, ens inom värde-sfären. Jag har försökt att konfrontera dessa intuitioner med fler möjliga fall, för att på så sätt se till om de kan rikta sig mot något annat drag hos upplevelsemaskinen än det (upplevelsekravet) som Nozick avsåg. Jag har också försökt konfrontera dem med möjliga förklaringar, i samma syfte. Jag lämnar det till läsaren att avgöra i vad mån jag lyckats i detta uppsåt.