Filosofiforum.com - Svenskt forum för filosofi

Vad är filosofi?
av Sven Göran Camitz - 7/10-03

Vad är filosofi ? hur förhåller den sig till vetenskaperna ? eller är den bara en vetenskap bland alla andra ? Étienne Petit skriver :
Alla vetenskaperna, den ena efter den andra, har erhållit sin vetenskapliga status på villkor att den avlägsnat de alltför mänskliga dimensionerna.
Men en gång bliven vetenskap har de en efter en befriat sig från filsofin som dock givit dem den vetenskapliga metoden.
Ligger det något i det yttrandet ? Eller vad döljer sig bakom det ? Ordet filosofi som kommer från grekiskan och har innebörden vän av visdom ; för de grekiska filosoferna fanns det ingen skillnad mellan vetenskap och filosofi ; de var sanningsökare som utan förmedling sökte förklara den verklighet de levde i. Proclus (600 e.Kr.) har i en marginalanteckning skrivit : "Den joniska skolan ägnade sig åt fysiken, den italienska åt det begripliga och attikerna åt miljön". Och på ett annat ställe : "De joniska filosoferna ägnade sig föga åt teorin om det begripliga ; de undersökte på alla sätt naturen och naturens verk [...] De satt lutade över den yttersta orsaken." Den grekiska filosofin, den försokratiska, som den fick sitt uttryck i den athenska mynnade ut i Sokrates, Platon och Aristoteles. Aristoteles definierade orsakslagen, men ansåg den bara som ett av flera verktyg att undersöka verkligheten.
Den europeiska vetenskapen uppstod inte heller så som Petit antyder ovan ur den grekiska filosofin, den uppstod snarare ur en opposition till det aristoteliska tänkandet som den Heliga Stolen hade hand om i skolastiken, - vars tankematerial vi felaktigt nedvärderar därför vi tror oss redan veta allt - som alltså ställdes inför den svårbemästrade uppgiften att förena Jesu lära om en Allsmäktig Gud med en rationell tanke och därmed måste förneka människan som rationell i en rationell värld. Det var ingen tvekan om vem som skulle förlora i långa loppet. På hundraårsdagen av Einsteins födelse, i Salle Regia håller Påven ett betydeösefullt tal. Han framkallar minnet av Galilei och bekräftar att "denne olyckligtvis lidit stor skada genom Kyrkans män och organ. ... Jag hoppas att "fallet Galilei" skall göras till föremål för en seriös undersökning av teologerna, vetenskapsmännen och historikerna ..." Men man skall kanske inte dra på munnen åt en tretusen år gammal världsreligion. I varje fall gjorde inte Galilei det. Det var en till sitt sinne bruten man, som dock hade givit vetandet om att Himmel och Jord var av samma materia. Han hade inte alls förnekat Aristoteles världsbild, bara gjort en modifiering av den och sopade undan en del begreppsvårigheter för Newton.

Om vetensskapernas metod är kausaliteten - men en särskild form av kausaliteten - beror det på den joniska arbetsmetoden, som varje skolpojke tillämpar : förstoringsglaset, erfarenhete och grässtråt. Det vill säga naturen, ett instrument för att undersöka uträkning och egen verksamhet. Astronomin använde(r) sig av den vetenskap - den enda "hårda" vetenskap vi känner - vars skola låg i Kroton, den pythagoreiska nummerundersökningen, som var grunden för matematiken, den enda som i egentlig mening utvecklats sedan förkristen tid. Genom att visa sin motsägelsefrihet frigjorde den sig från filosofin och mutade in ett område där man kunde veta, byggd på axiomet. Den blev verktyg i förklaringens tjänst, i astronimins och de vetenskapliga teoriernas tjänst. Men kan man säga att den i sig själv är en förklaring ? Säkert inte därför att en förklaring måste ha substans, det vill säga vara rum och tid, annars kan vi inte förstå den ; vi kan bara förstå det som "finns" , världen sammanfaller till alla delar med det vi kan uppfatta, eller tvärsom vi kan inte uppfatta något annat än det som "finns". Matematiken applicerad på vetenskapens föremål.
Matematiken, den enda omutliga vetenskapen, genom att den kan visa sig oemotsäglig nådde sin vetenskapliga status just genom att berfria sig från substansen. Tidigare kulturer, sumer, egypter behärskade utan svårighet den praktiska matematikens frågor om yta volym och bokföring utan de naturliga talens sammanhang och symbolerna för numren. Vad pythagoreerna gjorde var att befria numret, araberna gav dem symboler, bilder så vi kan handskas med det "rumsligt".
Matematiken kan omöjligt träda in i något vara utan att förlora sin betydelse.
Men matematiken själv, som abstraktion, kan inte träda utanför varat - världen - hur abstrakt den än är. Dess gräns ligger i oändligheten. Oändligheten leder ut i
intet ; det meningslösa - det oändliga saknar summa.
Då uppstår bara frågan om det oändliga har någon betydelse alls i världen ? Ja, nödvändigtvis, så länge som det finns gåtor, obesvarade frågor så "finns" de, eller kan hänvisas till det oändliga - det infinala. När vetenskapen givit det okända ett svar flyttas det över till det finalas begripliga värld, den avslutade världen. Men varje fråga som vetenskapen behandlar (men inte behandlar) måste ställas med det oändliga närvarande - annars är det inte en fråga utan en problemlösning som man är nyfiken att få besvarad - förstoringsglaset !
Det finns en annan frågeställning som förefaller inte kunna få något svar. När vetenskapen beskriver rymden och planeternas rörelse, kan de noga beskriva hur det som sker i rymden går till, men den kan inte ge den andra arten av förklaring ; varför det går till.
På samma sätt är det med livet, mitt liv till exempel. Livet uttrycker sig genom individualitet, finalitet och särskildhet och även om jag inte kan bevisa det vet jag att denna särskildhet är verklig ; jag har aldrig tidigare funnits, finns inte heller nu någon annanstans och inte heller i framtiden kan jag finnas eftersom jag hela tiden blir till (i nuet).
Vetenskapen beskriver livet som en evolution men en sådan låter sig inte förklaras som orsak utan motsägelser.
Om man granskar vetenskaperna är deras metod filosofiskt uttryckt att de betraktar den tillfälliga rörelsen i ett fenomen (i materian, i universum) för att visa att under samma förutsättningar samma fenomen åter kan visa sig och sedan åter visa sig och så vidare. Det vetenskaplig beviset ligger i att samma orsaker ger samma svar (resultat). Det är naturlagen. Vetenskapen har ofta den inställningen att lagen står över allt. Samma inställning avspeglar sig i den datoriserade forskningen som föreställer sig att om man har skillnader (anomalier) kan man sammanställa dem till ett medelvärde. Man måste dock först bestämma var medelvärdet ligger, det som man betraktar som normalt. Men det normala låter sig inte bevisas utan medelvärde.
Så länge är det vetenskap, så länge som ett fenomen kan bevisas genom att det upprepas. Svårigheten här hänger samman med orsaklagen där varje orsak är obönhörligt bunden vid en och samma verkan. Annars skulle vi inte kunna veta något om den. Att den finns i nuet kan vi konstatera varje gång vi går upp på morgonen. Då och då utbrister en hänförd vetenskapsman att han kanske har orsaken till livet på jorden. Men enligt hans eget omutliga letande tillbaka i orsakskedjan, måste denna orsak ha en tidigare orsak. Är det icke-liv kan det väl knappast sägas vara orsak till liv. En första orsak måste under alla omständigheter förlora sig i den ogripbara oändligheten. Det är därför positivismen fått sitt namn : det är den som är positiv och inte negativ, så som vi möter den i naturen som den stöder sig på. Det positiva just nu i bemärkelsen det som vi kan lägga mäke till.
Men filosofiskt sett skildrar det positiva inte verkligheten. Till den finns det ett glapp där var och en kan kan ställa en obesvarad fråga, men inte väntar sig svar, ändå betraktar jag mig själv som verklig (positiv).
Bland de här obesvarade frågorna finner vi livet därför att säkrare än något annat vet vi att det är ändligt, inte kan återlevas och av den anledningen inte heller bevisas.

Sven Göran Camit
www.camitz.com/